FOTO: POND5
”Viktigt minska utsläppen från skogarna”
”Viktigt minska utsläppen från skogarna”
Publicerad i Skogsbruket 4 / 20
Milda vintrar ökar risken för utsläpp av näringsämnen och metaller från skogarna. Det gäller i synnerhet dikade torvmarker i områden med sura sulfatjordar. Genom olika naturvårdsprojekt arbetar myndigheterna för att förbättra situationen.
Liksom flera andra vintrar var också den senaste mild. Det ökar risken för större utsläpp, i synnerhet från dikade torvmarker.
– En mild vinter utan tjäle, utan täckande snö, men med mycket regn ökar risken för utsläpp från områden där man utfört arbeten såsom kalhyggen, jordbearbetning och iståndsättningsdikning. Klimatförändringen kommer att göra sådana här vintrar till det nya normala, och det är oroande, säger Lotta Eklund, överinspektör på NTM-centralen i Södra Österbotten.
Skogsdikning bidrar till att vattnet förs ut ur skogarna snabbare än annars och det finns inte växter som binder material. Då hamnar främst kväve och fosfor i vattendragen.
– När det regnar mycket åker de fasta partiklarna och näringsämnen, som är bundna till dem, ut i vattendragen i mycket snabbare takt från dikade torvmarker. När markytan brutits sönder av tunga maskiner ökar erosionen ytterligare, förklarar Eklund.
Fenomenet att marken sätter sig beror, enligt henne, inte på att avrinningen sker snabbare under milda vintrar.
– Marken sätter sig därför att biomassa, såsom mossa, grenar och löv, bryts ner av bakterier. Då frigörs näringsämnen som sedan spolas ut med regnvattnet. Nedbrytningen gör att volymen i jordmånen minskar.
Sura sulfatjordar skapar utmaningar
Den finländska västkusten är sedan tidigare ett problemområde, eftersom där finns många så kallade sura sulfatjordar, jordar som tidigare var havsbotten, men som stigit ur havet genom landhöjningen. Just de här jordarna har höga halter av svavel.
– Så länge lagren med svavel inte kommer i kontakt med syre sker ingen urlakning. Men när vattennivån, till exempel genom dikning, sänks oxideras svavlet och jorden blir sur. I synnerhet efter stora mängder regn kan vattendrag försuras, vilket har varit ett problem i bland annat Österbotten.
Genom skogsdikning i sådana områden ökar alltså risken för att svavel oxideras i och med att grundvattennivån sjunker.
– Sura sulfatjordar kan dessutom ligga rätt grunt, eftersom torvlagren inte hunnit bli särskilt tjocka efter landhöjningen. Därför är den österbottniska kusten utsatt.
Vilka är konsekvenserna av att vatten rinner ut snabbare ur skogarna?
– Den tydligaste effekten är igenslamning av bottnar i vattendrag, sjöar och åmynningar. När åmynningar muddras och rensas, ökar risken för utsläpp av näringsämnen. Algblomningar är ett resultat av ökad belastning av näringsämnen, svarar Eklund.
Och fortsätter:
– Fiskdöd är den synligaste och mest dramatiska konsekvensen av försurning. Men innan fiskar dör har växtlighet och andra djur påverkats i vattendragen. Till exempel minskar andelen bottendjur, och då finns det inte tillräckligt med mat för exempelvis öringen.
Åtgärder vidtas
Speciellt under 1960-, 1970- och 1980-talen dikade man aktivt skogar i Finland. Orsaken var att man ville öka tillväxten på torvmarker genom att sänka grundvattennivån. Sedan flera år betalar staten inte längre stöd för ny skogsdikning.
– Trots det förekommer det att nya områden dikas. Senast för två veckor sedan fick vi en anmälan om ny dikning av en torvmark. Men jämfört med förr dikas det väldigt lite nytt, berättar Eklund.
Däremot får skogsägare stöd för att sätta i stånd befintliga diken. I samband med sådana projekt är det – för att få stöd – obligatoriskt med vattenskyddsåtgärder som bland annat minskar flödeshastigheten.
– Skogsbruket vidtar nu många bra åtgärder i samband med iståndsättningsdikningar. Det är fråga om bland annat sedimenteringsbassänger, grävavbrott och rördammar som jämnar flödet och minskar utförseln av fasta partiklar.
De här åtgärderna utförs frivilligt och baseras inte på tvång, trots att de utgör förutsättningar för att få stöd. Eklund anser att de finländska skogsägarna är positivt inställda till olika typer av åtgärder för att minska näringsbelastningen och sur urlakning från skogarna.
– Till exempel via Kemera är det också möjligt att finansiera olika naturvårdsprojekt som beaktar avrinning och belastning.
Projekt förbättrar
Eklund nämner också flera projekt som arbetat med att sprida information och kunskap om vattenfrågor i skogsmiljö. Ett av dem är FLISIK (För Livskraftiga Småvatten i Kvarkenregionen) som pågick åren 2011–2014.
– Inom ramen för projektet restaurerades många bäckar och bland annat en sedimenteringsdamm byggdes i Kyro älvs avrinningsområde, berättar hon.
Inom projektet VIMLA, som avslutades 2018, arbetade man för att kartlägga sura sulfatjordar, genomföra konkreta åtgärder och utveckla nya metoder för att få de ös-
terbottniska vattendragen i skog och mark i balans. Inom detta område har man jobbat med vattenskydd inom skogsbruket på Lappfjärds ås avrinningsområde.
Som bäst pågår också projektet Freshabit LIFE IP, ett sjuårigt projekt med syfte att reducera belastningen från avrinningsområdena för sjöar och vattendrag genom olika slags vattenskyddsåtgärder.
Enligt Eklund är det, på grund av klimatförändringen och därför att belastningen från skogsbruksmark är större än man tidigare trott, viktigt att åtgärder vidtas nu.
– Jord- och skogsbruksministeriets utredningar visar att skogsbrukets andel av all mänsklig påverkan av kvävebelastningen är 12 procent och av fosforbelastningen 14 procent. Det är nästan en dubblering av tidigare siffror. De siffrorna visar att det är mycket viktigt att vi vidtar åtgärder, konstaterar Eklund.
Text: Christoffer Thomasfolk
Foto: Pond5